Då var det dags.
Så, om lite drygt åtta timmar sitter man där på flyget, utan något som helst utrymme för benen* - och därmed oförmögen att sova ikapp efter en ganska sömnlös natt (Packa gör man bäst i absolut sista stund). Istället får jag koppla in hands-freen och slå på Oasis - All around the world. Ganska klyschigt, jag vet. Men det har blivit en liten resetradition de senaste åren.
Den senaste tiden har inte präglats av någon direkt resfeber. Jag trodde faktiskt att jag skulle flippa ur nån gång på vägen, få iskalla fötter och bryta ihop. Men all den där paniken uteblev, vilket givetvis är väldigt skönt. Jag tror att det beror på att jag under lång tid har ställt in mig på det här och, framförallt, eftersom det verkligen känns helt rätt. Det finns egentligen inte en enda liten del av det här som känns fel och därför flyter det på helt obehindrat. Jag borde egentligen vara hyfsat oroad över en hel del saker, men, som många i min ålder brukar säga angående i princip alla sina problem; det löser sig.
Jag kommer givetvis sakna en massa fina människor, men er kommer jag ju se snart igen.
*Kul att man alltid lyckas glömma bort allt obekvämt som en Ryan Air-resa innebär lagom tills det är dags att åka iväg nånstans igen. Den här gången var ju inte ens priset bra. Fnys.
Hörs snart!
ps. 27 grader och sol imorgon. ds.
Kommentarer
Trackback