Life Is A Pigsty

Började med en sådär halvspännande föreläsning om Romantikens forskning, som jag egentligen inte riktigt kunde fokuusera på. Halvkorkat att lämna tillbaka senaste tentan innan man börjar föreläsa - man blir ju hyfsat nyfiken på hur det gick, sen måste man givetvis undersöka vad man hade fel på och så helt plötsligt har man inte alls lyssnat på vad som sägs. Det gick bra på tentan iaf! Två gånger i rad gör att jag nästan börjar överväga om det faktiskt kan bero på något annat än ren flax.

Efter föreläsningen mötte jag upp nyblivne göteborgaren (även nyblivet bockskäggige) Joakim för en fika. Vi valde helt rätt ställle då Filippa K tydligen redan börjat sin utförsäljning i källaren. Folk blr verkligen galna på stora reor och dylikt. Jag får en jävligt skum inställning också. Pris och storlek blir helt plötsligt det enda man fokuserar på, färg och allmänt utseende blir andra prioritet. Det resulterar ju ibland i att man är halvvägs på väg till provrummet med ett riktigt fynd i rätt (!) storlek när man stannar upp och inser varför man faktiskt lyckats lägga händerna på något riktigt billigt i rätt storlek; plagget är gräsligt. Det måste ha nåt med judisk påbrå att göra. Jag gick därifrån tomhänt, vilket var delvis bra med tanke på mitt ganska icke-välfyllda bankkonto, men samtidigt hade ett nytt par jeans inte varit helt fel, eftersom mitt sista hela par idag sällade sig till min resterande jeanskollektions reviga skara. Fikan var i alla fall trevlig, Jocke hann lovorda sin nya stad en del och jag hann med ett par klagofyllda utläggningar om Stockholmstristessen innan det var dags för oss att springa iväg och fika med Helena och Hampus. Också mycket trevligt!

Väl hemma, kroppen tokabstinent, var det dags för en efterlängtad Spotify-fix. Därefter sprang jag ner och åt middag med Anna och Pappa på mitt nya favoritställe Raggev. Två års blindhet försvann nämligen för en dryg vecka sen, då jag och Anna upptäckte den Mellanöstern-influerade lilla restaurangen, med otroligt goda hommusrätter och världens godaste lemonad (smakar Mojito), på andra sidan gatan. Nu vill jag gå dit... Typ alltid. Mätta och belåtna tog vi en promenad till Filmstaden Söder, där vi bestämde oss för filmen Baader Meinhof Komplex, som (kortfattat) handlar om en vänsterradikal terroristcell som verkade i Västtyskland under 70-, 80- och 90-talen. Jag fick känna mig smått antisvenne-banan, då vi hade utspridda platser, och jag fick sitta själv på rad 6. Hade jag haft sällskap skulle jag ändå inte märkt det, filmen var verkligen gripande och 2½ timme försvann fort. Det var skrämmande, men samtidigt lite fascinerande att se hur långt folk kan gå och vilka aktioner de kan genomföra för sin övertygelses skull. Se den! 

Efter filmen pratade jag lite med pappa om deras politiska aktivism i sin ungdom och fick lite halvt skuldkänslor för att jag egentligen inte på något aktivt sätt försöker bidra till en förbättrad värld. När jag kom hem anmälde jag mig till volontärarbete hos Amnesty, beställde blankett om medlemskap och kände mig (tillfälligt) lite bättre.

Nu sitter jag och lyssnar på Supergrass (ska kanske på deras konsert nästa vecka :)), lite beroende på dagsform, ångestmängd över att det innebär att jag skippar ännu en boxningsträning och pengamängd på kontot.

Ska nog sova snart.