Weekday
Allt började för lite mindre än tre år sen. Cheap Monday hade slagit igenom och alla gled runt i fula svarta stuprörsjeans. Jag började fundera lite på var (och varför) alla köpte kläder som var så uppenbart fel. Efter mycket letande insåg jag att det var Weekday på Götgatsbacken som sålde dessa hemska skapelser och jag påbörjade snart en hatkampanj mot denna butik. Varje gång någon tog upp butiken i fråga gjorde jag en äcklad min och ett äcklat läte, samma sak gällde när jag gick förbi butiken i fråga. Detta var naturligtvis jävligt kul, för att inte nämna otroligt moget - mestadels för att folk blev så pass irriterade. Jag vägrade gå in i butiken och därmed påverkade det folk som ville slöshoppa med mig, de kunde helt enkelt inte gå in där.
Så någon dag (efter typ ett år) hände det. Jag glömde att göra den äcklade minen och lätet när jag spatserade ner mot slussens tunnelbanestation. Ett fatalt misstag. Brist på koncentration skyllde jag allt på när jag blev konfronterad, men det visade sig att detta var början på slutet av hatet mot affären. Någon sorts söderfiering hade insmugit sig och jag kände inte längre samma agg mot hela Cheap Monday-fenomenet. Dagarna flöt på i någon sorts principsviktande dvala och jag låg sömnlös om nätterna, funderandes på hur jag kunde detta låta ske.
Helt plötsigt fanns det flertalet randiga t-shirts i min garderob, Jason Mraz och Coldplay fanns på mp3-spelaren och jag hade t.o.m. vågat gå in på Weekday. Iofs besannades de grövsta fördomarna mot affären rätt snabbt (fy fan vilka fula saker man hittar jävligt snabbt där inne - de sticker liksom ut och fångar ens blick omgående, kanske är det de gälla färgerna eller bara allmänt konstiga modellerna av kläder som gör det - jag vet inte).
Nå, det jag vill komma fram till med den här långa texten är att...
Jag köpte ett par jeans på Weekday för nån vecka sen. Skitsofta. Ahh just det, jag är en hycklare också som spenderade en massa onödig tid (iofs har jag sjukt mkt tid över - det här är väl beviset på det) på att bara hata något. Helt utan egentlig anledning.
Men nu har jag blivit en mycket bättre människa och jag kan se tillbaka på det här med ett skratt. Ett jävligt högt och långt skratt, mtp hur kul det var att jävlas med er alla. Särskilt Linnea.
Puss.
Så någon dag (efter typ ett år) hände det. Jag glömde att göra den äcklade minen och lätet när jag spatserade ner mot slussens tunnelbanestation. Ett fatalt misstag. Brist på koncentration skyllde jag allt på när jag blev konfronterad, men det visade sig att detta var början på slutet av hatet mot affären. Någon sorts söderfiering hade insmugit sig och jag kände inte längre samma agg mot hela Cheap Monday-fenomenet. Dagarna flöt på i någon sorts principsviktande dvala och jag låg sömnlös om nätterna, funderandes på hur jag kunde detta låta ske.
Helt plötsigt fanns det flertalet randiga t-shirts i min garderob, Jason Mraz och Coldplay fanns på mp3-spelaren och jag hade t.o.m. vågat gå in på Weekday. Iofs besannades de grövsta fördomarna mot affären rätt snabbt (fy fan vilka fula saker man hittar jävligt snabbt där inne - de sticker liksom ut och fångar ens blick omgående, kanske är det de gälla färgerna eller bara allmänt konstiga modellerna av kläder som gör det - jag vet inte).
Nå, det jag vill komma fram till med den här långa texten är att...
Jag köpte ett par jeans på Weekday för nån vecka sen. Skitsofta. Ahh just det, jag är en hycklare också som spenderade en massa onödig tid (iofs har jag sjukt mkt tid över - det här är väl beviset på det) på att bara hata något. Helt utan egentlig anledning.
Men nu har jag blivit en mycket bättre människa och jag kan se tillbaka på det här med ett skratt. Ett jävligt högt och långt skratt, mtp hur kul det var att jävlas med er alla. Särskilt Linnea.
Puss.
Kommentarer
Trackback