Life Is A Pigsty

Okeej, här är ett stycke jag slängde ihop, men som jag inte blev särskilt nöjd med - det kändes för pretentiöst. Jag publicerar det ändå eftersom jag ändå inte kommer att kunna beskriva det bättre än så här.

Here goes.

Man blir sentimental av att lyssna på Weeping Willows men ändå gör man det en söndag-kväll. De är verkligen otroligt bra. Helt givet att deras spelning på Arvika var det bästa jag upplevt i konsertväg - vilket iofs inte har tillräckligt stor innebörd för att beskriva känslan. Magnus Carlsson är karismatisk och strålar av sympati kl 02:00, i ett konserttält står jag med två av mina bästa vänner och tusentals popromantiker och njuter. När Touch Me spelas är tårarna inte långt borta. Så jävla vackert. Promenaden till campingen är tyst men underbar. Ignorerar fylleskrålande norrlänningar och kommer fram till mitt tält. Vi drar fram solstolarna, sätter oss och öppnar varsin öl. Fortfarande helt upprymda och fyllda av glädje sitter vi och pratar, myser.

Livskvalité.

Sådärja, jag varnade innan för nivån av pretentiositet (ehh, är det ett ord?) i texten. Arvika var underbart på ett annat sätt än både Kraków och Barcelona - som också hade sin egna charm. Men Arvikafestivalen var nog ändå sommarens höjdpunkt. Jag längtar redan till nästa sommars festivaler. Patetiskt.

Min mamma håller på med ett konstprojekt och skulle rita av min hand då jag fick en impuls att jag skulle donera mitt festivalband till projektet. Cut and done. Samtidigt som Weeping Willows toner flödade ur högtalarna fick jag  lust att skriva av mig. Därför sitter jag och pratar sommarminnen nu. Jag hade ju lovat en resumé - vilket jag även planerade att skriva. Det här får kanske räcka. We'll see.

Nu ska jag fortsätta att skriva om hur kopparförgiftning från en läckande båtbottenfärg påverkar blåstångens reproduktionsförmåga.

Sex dagar kvar till Kreta.